- Är jag trasig?
Hej på er!
Jag valde att inte skriva något inlägg sen de senaste, behövde en liten paus. Det blev jobbigt, tror allt blev lite mer verkligt efter samtalet på psykiatrin.
Idag har Kjelle & jag varit å fixat lite saker, va till mamma & tog en kaffe (jag tog ingen kaffe) sen åkte vi hem, kjelle började med maten & jag gick med hundarna, ringde en god vän. Fixade med tvätten, ätit mat & efter maten har vi suttit i soffan & kollat på Fear the walking dead 😊
Jag ska skriva min ''att göra lista'' så den är klar tills imorron.
Jag har fått frågan på vilket sätt jag mår dåligt, kan absolut dela med mig av det för jag döljer ingenting kring mitt mående &/eller psykisk ohälsa. Alla mår dåligt på olika sätt & upplever sitt mående på olika sätt, så man kan inte jämföra sig med varandra.
Jag har depression, panikångest & socialfobi, humörsvägningar delux (enligt Kjelle så är jag som dag & natt) mitt humör kan ändras på några minuter & oftast så är det Kjelle som får utstå mycket.
Jag kan hylla Kjelle ena stunden till att nästan kränka honom nästa stund & det är absolut ingenting jag gör med någon mening, det bara blir så & jag kan inte rå för det. JAG HATAR DE!
Jag är 31 år men jag kan så många gånger känna mig som ett barn, i psyket. Kan göra saker & sen känna ''men gud såhär beteer sig barn & jag är 31 år'' Eller att jag gör något, så kan jag tänka på hur andra 31 åringar är & jämför mig med dom & inser att jag inte alls är i samma nivå. Det är svårt, för jag kan aldrig förklara eller beskriva hur jag menar. Men de här kanske gav en liten bild av vad jag menar?!
Sen har jag en stark känsla av rädsla att bli övergiven.
JAG är inte rädd att dö men jag är rädd att andra i min närhet ska dö eller bara försvinna. Jag klarar inte av massa höga ljud, alltså massa olika ljud på en & samma gång, mycket folk & rörelse. Jag har till och med svårt när alla i familjen samlas, för det blir olika röster/nivåer & rörelser. Tror inte ens jag berättat det för familjen, hur jag verkligen känner.
Det är svårt att förklara allting, känns som det skulle bli en hel bok om jag gjorde det. Men det här är lite av massor, tänkte dela med mig av det när jag ändå fick frågan.
Tänkte avrunda för nu, ska förbereda lite inför morgondagen.
Jag hoppas att ni mår bra 🍀
Jag valde att inte skriva något inlägg sen de senaste, behövde en liten paus. Det blev jobbigt, tror allt blev lite mer verkligt efter samtalet på psykiatrin.
Idag har Kjelle & jag varit å fixat lite saker, va till mamma & tog en kaffe (jag tog ingen kaffe) sen åkte vi hem, kjelle började med maten & jag gick med hundarna, ringde en god vän. Fixade med tvätten, ätit mat & efter maten har vi suttit i soffan & kollat på Fear the walking dead 😊
Jag ska skriva min ''att göra lista'' så den är klar tills imorron.
Jag har fått frågan på vilket sätt jag mår dåligt, kan absolut dela med mig av det för jag döljer ingenting kring mitt mående &/eller psykisk ohälsa. Alla mår dåligt på olika sätt & upplever sitt mående på olika sätt, så man kan inte jämföra sig med varandra.
Jag har depression, panikångest & socialfobi, humörsvägningar delux (enligt Kjelle så är jag som dag & natt) mitt humör kan ändras på några minuter & oftast så är det Kjelle som får utstå mycket.
Jag kan hylla Kjelle ena stunden till att nästan kränka honom nästa stund & det är absolut ingenting jag gör med någon mening, det bara blir så & jag kan inte rå för det. JAG HATAR DE!
Jag är 31 år men jag kan så många gånger känna mig som ett barn, i psyket. Kan göra saker & sen känna ''men gud såhär beteer sig barn & jag är 31 år'' Eller att jag gör något, så kan jag tänka på hur andra 31 åringar är & jämför mig med dom & inser att jag inte alls är i samma nivå. Det är svårt, för jag kan aldrig förklara eller beskriva hur jag menar. Men de här kanske gav en liten bild av vad jag menar?!
Sen har jag en stark känsla av rädsla att bli övergiven.
JAG är inte rädd att dö men jag är rädd att andra i min närhet ska dö eller bara försvinna. Jag klarar inte av massa höga ljud, alltså massa olika ljud på en & samma gång, mycket folk & rörelse. Jag har till och med svårt när alla i familjen samlas, för det blir olika röster/nivåer & rörelser. Tror inte ens jag berättat det för familjen, hur jag verkligen känner.
Det är svårt att förklara allting, känns som det skulle bli en hel bok om jag gjorde det. Men det här är lite av massor, tänkte dela med mig av det när jag ändå fick frågan.
Tänkte avrunda för nu, ska förbereda lite inför morgondagen.
Jag hoppas att ni mår bra 🍀